Jag har varit borta från bloggvärlden länge nog nu tycker jag. Jag ljuger inte när jag säger att det har hänt en hel del sen sist.

Gipset är borta sedan en vecka. Det känns väldigt skönt att de sex veckorna äntligen är över. Men det är inte det lättaste att gå utan gipset. Balansen är fortfarande lite för dålig för att jag kan kunna klara av att gå utan hjälpmedel. Jag vill inget hellre än att kunna gå själv, Viljan finns där och den är stor, så om en vecka tror jag att jag kan gå alldeles själv. Jag hoppas på det iaf :)

Jag har hunnit med att säga upp min lägenhet under de här veckorna också. I januari flyttar jag in i en jättefin tvåa. Även det är en markplanslägenhet med uteplats. Jag är väldigt nöjd med det här valet och hoppas att jag kommer att trivas bättre där.

I tisdags var det återigen dags att åka till Falun. Denna gången var det för ett återbesök och omgipsning. Jag hade ställt in mig på att det skulle göra ont att ta av gipset, men inte så pass ont som det faktiskt gjorde. Jag brukar kunna tåla smärta men det här gjorde att jag skrek rakt ut och tårarna kom. Men jag överlevde och allt såg bra ut. Såren har läkt väldigt fint och bra. :)




På vägen dit och hem var det full dimma...



Fötterna utan gipset. Ser helt ok ut tycker jag :)

Gåträningen går inte så bra som jag hade hoppats och det gör mig väldigt irriterad. Jag vill att jag ska kunna allt på en gång även om jag vet att det inte går. Men det har ju bara gått 1½ vecka sedan operationen så det är inte så lång tid trots allt. Jag får helt enkelt ha tålamod! Det är väldigt viktigt att jag inte ger upp hoppet och deppar ihop. Det är totalt förbjudet. Från och med nu är det bara positiva tankar som gäller!

I går blev jag äntligen utskriven från sjukhuset.

Nå, i måndags var det dags att rulla in till operationssalen och lägga mig på bordet.  Eftersom jag var lite täppt i näsan, så blev sövningen lite besvärlig, tyvärr. Till slut somnade jag och de kunde börja. Själva operationen tog 1½ timme och allt gick enligt planerna. Alltid efter ett ingrepp blir jag oerhört illamående, så även denna gången. Men det är all smärtlindring som gör det. Tre dagar utan näring och bara kräkande, så var kroppen helt slut och tom, så jag behövde ha syrgas på natten för att orka med. Min energi var som bortblåst.

Nu när jag är på hemmaplan, så är det bara att träna på att stå och ta några steg som gäller. Än så länge går det inte så bra med den saken, men det ska bli bättring. Det måste det bli.  Just nu gör det ont bara jag försöker ställa mig upp. Mitt mål är att jag ska kunna gå några steg innan söndag och jag ska klara det!

Om 11 dagar ska jag tillbaka till sjukhuset. Då ska gipset av och det ska se efter så att allt ser bra ut. De ska också ändra ställning på vänstra foten. Sedan är det återigen gips som gäller. Tiden brukar ju flyga förbi i vanliga fall, hoppas att den gör det nu också! Det måste gå fort :) Har redan ledsnat och det har inte ens gått en vecka...



Kanylen gjorde lite ont den här gången...

Gipset...

Nu är det bara en halvtimme kvar tills vi ska åka till sjukhuset. Just nu känner jag inte av nervositeten så mycket, inte lika mycket som i går. Då kände jag av den hela dagen och kunde nästan inte tänka på något annat. Efter två duschningar med operationstvätt känns huden lite torr, men ändå ren och förhoppningsvis helt fri från bakterier.
Med andra ord, jag är så redo som man kan bli.

Om jag får som jag vill, så är jag hemma igen på torsdag den här veckan och det är efter det som jag bloggar igen.

Imorgon är det söndag och då är det bara för mig att förbereda mig så gott det går inför måndagens stora händelse. Jag ska äta allt jag kommer åt och bara njuta av dagen. På kvällen är det dags att skrubba rent kroppen med operationstvätt, så att kroppen blir helt ren från bakterier. Sedan tidigt nästa morgon bär det av till sjukhus och senare samma dag blir det operation i båda fötterna. Nu ska jag vara helt ärlig. Jag har fram till för någon dag sedan inte velat utföra ingreppet. Fråga mig inte varför,men jag tror att det har att göra med att min tidigare operation, 2008 var så svår och jag har bara jobbiga minnen därifrån.  Men det som gör att jag bestämmer mig för att göra den är resultatet. Jag vet att denna operation kommer att underlätta min gång och min vardag oerhört mycket även om vägen dit blir jobbig, men lite motgångar i livet måste man kunna klara av och jag vet att jag kommer göra det.

I torsdags var det äntligen dags för min  fem månader gamla brorsdotter Iris att göra sin debut i lilla Mora. Vi har väntat och längtat så mycket efter detta så det var på tiden och det verkar som hon trivs som fisken i vattnet hos oss. Hon måste vara den lugnaste bebis som jag någonsin har träffat. Hon är sällan, nästintill aldrig missnöjd. Hon ler och leker med sina favoritleksaker och är allmänt nöjd över hur hennes liv ser ut.
I morgon är det tyvärr dags för de att återvända hemåt igen och det känns naturligtvis väldigt ledsamt, men det som gör det lättare är att jag vet att vi snart träffas igen och då blir det ännu mer mys med lilla prinsessan.
Det har varit ett par väldigt mysiga och trevliga dagar. Det har verkligen varit roligt att ha brorsan o company på hemmaplan. Snart ses vi igen och jag längtar redan! Har sagt det förut, men det tåls att sägas om och om igen.
Jag är en mycket stolt faster!

Vid den här tiden nästa vecka ligger jag nyopererad på Falu lasarett. Nervositeten kommer i omgångar även om jag har gått genom den här proceduren många gånger tidigare och vet exakt hur det går till innan och efter.  Det som jag är glad över är att tiden efteråt kommer att bli betydligt lättare jämfört med mina två senaste operationer. Då var det smärtan och rehabliteringen som var det allra jobbigaste.

Just nu fokuserar jag på det roliga som händer i veckan. Min födelsedag i morgon. Då fyller jag 21. Det blir inget stort firande, utan det blir bara att ta det lugnt. Men det största och roligaste som händer denna vecka är att min bror och hans familj kommer och stannar över helgen. Jag har med andra ord fullt upp fram till operationsdagen, det känns toppen!


Då var bloggen igång, på riktigt!